Stolt mamma idag!

I morse vaknade vi i lagom(!) tid äntligen!..7 prick!
Upp med liten i famnen nerför trappen, in i köket & finner en kärlekslapp från pappan.."golligt"!!..
Bytte på liten & mig själv för att hinna iväg till dagis lite tidigare för ett samtal med fröken.
Dexter grät inte alls utan vevade med sina små bebisarmar åt mig för att säga "ses sen morsan!"..
Jag satte mig med fröken & hon berättade att "han är ju såå duktig lillen, han plockar undan efter sig, sopar & hjälper till med napp när någon är ledsen. Sen är han en utekille, han älskar att vara ute & dra i tex en bandyklubba runt, runt på gården.."..min son detta!..inte brås han på mig där heller eftersom jag INTE är en uteperson..konstigt.
Fröken fortsätter; "Ja när han slår sig säger han inte så mycket.."
Jag; "Jag vet, han är ganska tålig & man undrar ibland hur hårt det ska gå till innan skriket kommer, både för & nackdel det dära.."
Fröken; "Men han visar när han vill ha en kram, då sätter han sig i någon vuxens famn & vilar lite.."
Ah, mitt lilla hjärta..
Han visar empati iaf & DET är viktigt, sen det med smärtgräns måste han brås på sin daddy..man undrar ibland alltså..
Detta var bara ett vanligt samtal men som mamma vill man bara suga in allt positivt, för hur mycket negativt kan en 14- månaders orsaka?..knappast någonting ju..dem problemen tar man senare..och dit går tiden i ett huj!

Nu är det kaffe på altanen som gäller, kanske en promenad (måste ladda, det är ju så jäkla träligt att gå ensam, men MÅSTE innan hängen tar över..), handla, stöka i hemmet innan det är dags att hämta skrutt för lunchvilan..

Min dotter kommer hem idag också & denna morsan längtar att få se henne nu.
Saknat henne mycket..

Men först...
Solglasögonen på & kaffekoppen i beredskap & nu...UUT!