Egen säng.

Igår kväll har jag kommit fram till att vår lille envetne son ska nattas i sin säng..from idag, i kväll.
Har inte fått sova jag minns inte..inte bara vår sons fel utan även sängens fel..
Men att ha ett par sparkande ben på sej, en unge som knappt ligger still mellan oss så tyckte jag ändå att det var dags att börja vänja honom vid att få somna i sin säng.

Hmm joooo..det gick väl sådär.
Han vrålade o skrek..jag lugnade med att läsa en bok..han vrålade under tiden..jag läste ändå o lyckades bli rejält hörselskadad på köpet..gick ner efter en stund då hulkandet började..
Suck..då vet jag antingen går jag upp o lägger han som vanligt eller så är det snart dags att byta sängkläder eftersom han kräks av att vråla ibland..
Dexter försöker med att komma ner för trappan..gråtandes..
Bär upp honom igen ( nu ännu mer vrålandes) för att pussa..lugna..krama..pussa igen..
Han lägger sej äntligen ner o blir tyst..bara tittar på mej med sina stora blåa ögon precis som "mamma jag vill ju sova med dej o pappa, det förstår du väl.."..men nä..kan han så kan jag.
Jag är mycket äldre, mer enveten o jag bestämmer.
Han somnade efter att jag kliat honom i pannan o pussat ömt..pratat lugnt..kelat..gossat..o snart släcktes de vackra blå..
Nattandet tog exakt en timme.
Mitt hjärta värker fortfarande..