Tjatigt..

Att söva vårt lilla mirakel tar sin lilla stund.
"Skrik..skriik...skriiiiiiiiiiiiiiik!!"
Mamman tröstar genom att ge napp & gunga med handen på den lilla ryggen.
I sängen.
Inget kånkande..
Han är för tung & i sängen är det mer bekvämt, men attan vad envetet vårt lilla liv kan vara! Ahhhhhhhhhhh..!
Han är mätt, har rapat, fått blöjan bytt, filten över ansiktet & nappen i munnen..Vad är det då för fel?..undrar jag..
Tröttheten börjar ta ut sin rätt.
På både mamman & knytet.
Och resten av familjen.
Nu sover han..
En stund.
Snart e det dags att vara behövlig igen..
Ja, men vad gör man när något så litet & ömtåligt är helt hjälplöst?
Man finns där..
Dygnet runt.
För vårt lilla mirakel.